Färöarna: karga landskap & magiska ögonblick

Den tyske outdoor- och resefotografen Long-Hong Huang (@long.explorer) är känd för sina spektakulära visuella kompositioner. Med vår IBEX gav han sig ut för att utforska Färöarna – och återvände med berättelser om mullrande vågor och forsande vattenfall, hisnande kustklippor och vyer som får det att snurra i huvudet.

Please accept marketing-cookies to watch the video. Cookie-inställningar

Skottland ligger 400 kilometer bort fågelvägen, Island 470 km norrut och Norge 630 km österut. Från Danmark – kungariket de tillhör som ett självstyrande territorium – är det 1 000 km till Färöarna. Med färja är det dock betydligt längre. Tre kalenderdagar passerar innan de 18 vulkaniska öarna reser sig ur havet i soluppgången.

Oktober innebär de kraftigaste regnen – i en ögrupp som statistiskt sett bara har runt 30 soldagar per år. Temperaturen når sällan upp i tvåsiffriga tal. Varför då resa till denna avlägsna del av Nordatlanten vid den tiden? För att känna sig verkligt levande! Long-Hong Huang dras till platser som är råa och otämjda.

Jag attraheras av platser där landskapen är spektakulära på ovanliga sätt, där ytterligheter möts. För mig betyder det karga nordiska regioner med fjordar, lodräta klippor och höga berg, oändliga ökenvidder och täta djungler som verkar ogenomträngliga men sjuder av liv.

Färöarna liknar Island eller Skottland i sitt landskap, men de är betydligt mindre till ytan och naturen upplevs på ett helt annat sätt. Öarna är kompakta och ligger tätt, så du kan snabbt ta dig från den ena till den andra. Varje ö har sin egen karaktär, och på varenda en finns så många slående platser och perspektiv att du vill stanna var femte minut för att ta in vyerna.

Regnet får vattenfallen att svälla. Branta, kraftfulla och mäktiga störtar de nerför bergssidorna, med ett dån som kan mäta sig med bränningarna.

Fossá på Streymoy är den största vattenfallet i flera etapper på öarna. Vi tog oss upp längs en stig till den övre nivån, tills vi stod precis framför denna enorma vattenvägg. Dånet är så högt och intensivt att marken vibrerar, medan den fina dimman genomsyrar dig på några minuter. Du känner den enorma kraften – och hur liten du är i det ögonblicket.

I oktober är det knappt några turister på Färöarna. Djupa bruna toner smälter samman med det lysande gröna gräset. Fåren tas ner från betesmarkerna.

Du möter inte många människor. För mig förmedlar det en grundläggande känsla av frihet. På fem minuter är du ute ur den lilla huvudstaden och rakt inne i bergen. Inga träd, vild vidsträckthet, öppet hav. Det går knappt att komma närmare naturen.

En mystisk magi genomsyrar Färöarna och omsluter dig lika konstant som molnen.

Som om de vore målade in i landskapet träder de traditionella trähusen med sina grästak fram. En miljö hämtad direkt ur en fantasyfilm. En mystisk magi genomsyrar Färöarna och omsluter dig lika konstant som molnen.

Men Färöarna är också ”landet kanske” – vädret är helt enkelt oförutsägbart. Därför är det värt att ge sig ut även i stormigt regn. Chansen är stor att det klarnar upp, om så bara för en stund. Under våra sista dagar sprack molnen faktiskt upp och från klipporna vid Trælanípa på Vagar fick vi en surrealistisk utsikt över havet mot en sjö – och kilometerlångt längs klipporna mot nordost. Där upplevde vi en av de mest otroliga solnedgångarna, följd av norrsken. Som om denna mystiska värld hade sparat en avskedsgåva till oss…